Vraket vid Gråskärsbådan

- ett marinarkeologiskt projekt i Norrland. 

Den 31 augusti 1991 hittar sportdykaren Patrik Nordberg m.fl. från Sundsvalls sportdykarklubb Lagun ett fartygsvrak beläget NO om Gråskärsbådan, ett grund strax söder om Sundsvall. Vraklokalen var belägen på 16 meters djup och botten bestod mest av sten och ett tunt slamlager. Dykarna kunde redan detta första dyk konstatera att fartyget hade varit klinkbyggt och att det såg ut att vara en akterdel. I detta område fanns ett flertal föremål liggande fastsatta i något som såg ut att vara ett skikt av korroderad metall. Denna korroderade metall såg att förorsakats av något som såg ut att ha kunnat varit en last av tackjärn. Av de synbara föremålen kunde urskiljas – tenntallrik, litet flaskliknande föremål, trefotsgryta, koppargryta, träblock och ett flertal tegelstenar som delvis var svartfärgade. Dykarna hittade även ett större stockankare i närheten av vrakområdet. Vrakfyndet rapporterades in till länsmuséet Västernorrland.

Vid senare dykningar som sker på platsen hittas ytterligare en vrakdel som ser ut att vara den förliga delen till den tidigare hittade vrakdelen, också på denna del finns delar av lasten, dock inte i lika stor omfattning som på den andra vrakdelen. Lasten verkar ha bestått av järntackor, visserligen oformliga p.g.a. den stora korrotionslagret som omger de tackor som finns där nere på botten. Genast så startade efterforskningar om vilket skepp som skulle ha blivit vrak där ute på Gråskärsbådan och den enda kända förlisning där är galeasen "John" som ska ha gått på där den 5 december 1825. (källor är Norrlandsleden del 2 / C. Westerdahl och SSHM / Post o inrikes tidningar).

Den norrländska marinarkeologin har jämfört med södra Sverige fört en undanskymd tillvaro, då det ej har funnits några större publika projekt typ "Vasa" eller "Kronan" i dessa trakter att finna. Troligtvis kommer det ej att hittas några svenska regalskepp uppe i Norrland heller, även om den sista större slaget på svensk mark skedde uppe vid Ratan i Västerbotten vid den så kallade "affairen vid Ratan" den 20 augusti år 1809. Då besegrade en svensk här en rysk här i det svensk-ryska kriget som då pågick för fullt. Flottan hade under befäl av amiral Johan af Puke landsatt 800 man i ryggen på fienden. Efter att ha förlorat 500 man i döda och sårade drog sig ryssarna tillbaka mot norr. Norrländsk marinarkeologi har istället sitt starka område främst inom allmogeseglationen och dess betydelse från 1400-talet och framåt och dess lämningar i form av vrak och andra spår i det marinarkeologiska kulturlandskapet. Att Norrland överhuvudtaget har någon marinarkeologisk verksamhet är främst två personers förtjänst, det är Christer Westerdahl, numera Köpenhamns universitet, och Seth Jansson, Marin dokumentationsteknik AB. Dessa personers betydelse kan inte överskattas.

Att det har varit en stor seglation till och från Norrland är dock inte speciellt känt, men det har varit en betydande trafik även i dessa farvatten. Många varor fanns i Norrland som var intressanta och då främst träprodukter av allehanda slag och i mitten av 1600-talet så börjar man även bygga skepp i de norrländska hamnar i en större omfattning. Man kunde i norrland bygga fartyg i furu till ett betydligt billigare pris, än fartyg byggda av ek. Även om ett fartyg byggt i ek har en längre livslängd jämfört med ett fartyg i furu, blir det billigare med furu fartyg då man får två sådana till samma pris som ett fartyg byggt i ek. Export av järnmalm skedde även till norrländskt järnbruk då järnbruken i södra Sverige led brist på trä för att driva sina masugnarna.

Men för att åter knyta an till vraket vid Gråskärsbådan, så rapporterades vrakfyndet in till länsmuseet Västernorrland som genom Seth Janssons försorg startade en dokumentation av vraket som skedde sommaren 1992. Och där kunde konstateras att dykarnas inlämnade rapporter stämde och att vrakplatsen var ovanligt fyndrik. Därför bestämde länsmuseet att en utgrävning av vraket skulle ske.

Hösten 1992 startar denna utgrävning och en mängd intressanta fynd kommer under denna utgrävning upp till ytan. Bland fynden kan nämnas två tenntallrikar, kopparbunke, ena hälften av ett timglas med den tillhörande silversanden mm. Det gjordes även ett försök att bärga en järntacka men med de knappa resurser som stod till buds vid denna utgrävning så lyckades man ej få loss den från botten där den var fastkorroderad. Fynden omhändertogs av länsmuseets konserveringsavdelning. Tenntallrikarna kunde åldersbestämmas på grundval av stämplarna som fanns på dessa ena tallriken var tillverkad 1798 den andra var tillverkad 1761. Tenntallriken från 1761 var tillverkad av mästare Samuel Marner, verksam som tenngjutare i Stockholm 1748-75. Dessa fynd kunde inte svara på vilket år detta fartyg hade blivit vrak, men en sak fick man dock ut och det var att det inte kunde ha blivit vrak före år 1798.

Sommaren 1993 sker en större utgrävning av den mer fyndrika delen av vraklokalen och en mindre uppmätning av vraket sker också vid detta tillfälle. Utgrävningen leds av Seth Jansson som även ledde utgrävningarna året innan. Till sin hjälp har han en grupp sportdykare som under vintern utbildat sig till "fältmarinarkeologer" i Länsmuseets regi. Man lägger denna gång ut en aluminiumram som hjälp vid utgrävningen, den är indelad i 25 rutor på en gånger en meter. Nu kom fyndtätheten att överträffa våra vildaste förhoppningar, detta innebar att endast två (!) kvadratmeter hann utgrävas med de resurser som stod till buds vid denna utgrävning. Tyvärr så finns det ju som bekant inte så stora ekonomiska resurser för marinarkeologisk verksamhet i vårt avlånga land.

Fyndkatalogen kom att omfatta närmare 90 föremål innan denna del av utgrävningen var avslutad. Bland fynden kan nämnas trefotsgryta, stekpanna och ett piphuvud, allt gjort av lera. Denna pipa är daterad av Per-Arne Åkerhagen till att vara tillverkad i slutet av 1700- talet och att den mycket väl kan från den tyske invandraren Gottfried Aust's kritpipstillverkning i Bethabara North Carolina i USA. Liknande pipor har hittats på vraket efter den franska fregatten Machault som sjönk i Chaleur Bay, Québec den åttonde juli 1760. Denna pipa har kanske inte använts, utan mer varit som en prydnadssak i skepparen kajuta. I en stövel med sula av trä hittades vid konserveringen ytterligare en pipa. Denna pipa var inte så fint skulpterad som den första utan mer att betrakta som en vardagspipa. Dykarna hittade även andra delen till timglaset. Även denna del var hel trots att den legat inbäddad i bottensedimentet. Tyvärr har inga delar av ramen till timglaset hittats under utgrävningen. Då utgrävningen har haft en hög vetenskaplig ambitionsnivå, dykförhållande i relativt stort djup med dålig sikt och en fyndintensitet som översteg alla förväntningar, så har detta sammantaget gjort att man har mycket kvar att gräva ut och att dokumentera. Att man har varit noggrann vid själva utgrävningen visar bland annat fyndet av en knappnål i mässing på.

Bland de större fynden som bärgades var tre järntackor av skeppslasten (ev. barlast?) som var märkta med bokstävernas HBNBB. Detta skulle vid senare undersökning stå för HästBäcksbruk Norbergs Bergslag. Hästbäck ligger i Västmanland och utav bruket finns idag inte mycket kvar, tackorna vägde ca 60-70 kg styck. Fynden finns nu på Västernorrlands länsmuseum för konservering.

Vilket var då vraket som fanns på 16-24 meters djup vid Gråskärsbådan?

Som tidigare nämnts så fanns det förlisningsuppgifter hos SSHM och i Norrlandsleden 2. De efterforskningar som skedde kom därför att inrikta sig på en galeas med namnet "John" för att se om vi skulle få fram några uppgifter som skulle kunna utesluta "John" eller tom. bekräfta att vraket vid Gråskärsbådan skulle kunna vara "John". Men tyvärr inga handlingar i något arkiv fanns det beskrivet ett fartyg med namnet "John" som skulle ha seglat på svenska vatten omkring år 1825. Ingen sjöförklaring inga mätbrev ingenting som kunde bekräfta eller dementera, visserligen så har Sundsvalls branden 1888 till det för de som vill arkivforska i det som har skett i Sundsvall år 1888 och tidigare. I detta fall så berodde det inte enbart på Sundsvalls branden att det var svårt att få fram uppgifter om "John" och dess förlisning. Orsaken till detta fick sin förklaring då vi fick ett utdrag ur lotsarnas inkomna rapport för den aktuella tidpunkten.

Det finns en vrakuppgift från Gråskärsbådan, men det fartygsnamn som finns angivet där är inte "John" utan istället en galeas vid namn "Jehu". Här har man en tydlig felkälla, då någon redan 1825 har förvanskat namnet "Jehu", som det vid Gråskärsbådan förlista fartyget hette och istället har det i Post och inrikes tidningar fått namnet "John", vilket det också har bokförts under både i SSHM's vrakregister och även i Norrlandsleden 2. Ingen skugga må falla över dessa då felet uppstod redan 1825, men här har man ett litet exempel på vikten av att vara källkritisk. Om galeasen "Jehu" resor vet dock lite mer om tack vare Håkan Ottosons som har studerat inklarerade fartyg till Stockholm för aktuell tidsperiod från Utdrag ur mätbrev, hamnstyrelse 1815-1846 Majestratens och rådhusrättens arkiv stadsarkivet Stockholm. Jehu gjorde totalt 13 resor till Stockholm och nio resor från Stockholm. Naturligtvis har Jehu i verkligheten gjort lika många resor från Stockholm som till men om dessa resor är hittills ej några fakta kända.

Av dessa var avgångsorten i åtta fall Sundsvall, två Skellefteå, en Nyland, en Umeå och en gång Säfvar. Då avgångsorten var Stockholm var destination Sundsvall utom i två fall då destination även kunde vara Skellefteå.

Jehu har troligen haft fyra kaptener:

• 1821-1822 Petter Lijewall 
• 1823 P. Wagenius (troligen Paulus Wagenius, Härnösand) 
• 1823-1824 A. Nordström 
• 1824-1825 J-F. Österlund ( troligen Johan-Fredrik Österlund) 

Kaptenen A. Nordstrand som finns omnämnd 1824 ska troligen var A. Nordström detta beroende på ett skrivfel enligt Håkan Ottosson.

Vid sina resor till Stockholm har Jehu fört last av bjälkar sju gånger, då alltid från Sundsvall. En gång ingick även diverse övrigt i lasten. Jehu har även fört tjära (en gång) och brädor (en gång) som last från Skellefteå på sina två resor därifrån. Från Umeå fraktade Jehu tjära och brädor, från Nyland brädor och från Säfvar brädor. Jehu har då fraktat bjälkar, brädor, tjära och diverse på sina resor till Stockholm.

Jehu har troligen övervintrat i Stockholm vintrarna 1821-22, 1822-23 och 1824-25. Vintern 1823-24 verkar Sundsvall ha blivit hemma hamn. Att övervintra i Stockholm har sina fördelar då man kan följa islossningen norrut och samtidigt ta med sig last. På detta sätt så tjänade man tid, istället för att ligga i Sundsvall hela våren och vänta på att islossningen skulle komma ända dit. Jehu gjorde sina sista resor för året ovanligt sent vilket måste ha varit påfrestande både för fartyg och besättning. Jehu's resor verkar mest ha gått till och från Stockholm. Fartyget torde även ha gjort andra resor men dessa är ej kända i dagsläget. En tur och retur-resa Sundsvall - Stockholm verkar ha tagit cirka fyra veckor i anspråk. En vecka var för resa till och från Stockholm och en vecka för i respektive urlastning, detta värde är dock grovt uppskattat.

Vad kommer då namnet "Jehu" från, som i början av 1800- talet var ett vanligt fartygsnamn? Enligt Bonniers uppslagsbok, kommer namnet efter en Israelisk kung verksam 842-821 före Kristus, vars våldsamma framfart blivit ordstävsmässigt "att fara fram som ett Jehu".

P.g.a. rådande ekonomisk situation, bland annat med byggande av ett nytt länsmuseum, så vet vi i dagsläget inte vad som kommer att hända med vraket vid Gråskärsbådan. Men att detta vrak är ett fint exempel på vad norrländsk allmogeseglation hade att visa upp från den tidsperioden, tror jag att alla inblandade är överens om. En utförlig rapport är för närvarande under utarbetning av Seth Jansson.

Text: Anders Vikdahl

Besök gärna hemsidan för Marinarkeologi inom Västernorrlands län